Beyond borders

Jag avskyr filmer som har olyckliga slut. Där dom inte får varandra på slutet, utan en måste dö. Som någon slags tröst har dom ändå, första och sista gången dom visar sin kärlek för varandra och naturligtvis enda gången de har sex, lyckats få ett barn. Fast den som dör, eller den som överlever, har aldrig träffat barnet.

Stackars barn, säger jag bara.

Och satans slut. Jag vill ha lyckliga slut, världen har tillräckligt många olyckliga slut ändå. När jag väl kollar på film kan dom få överleva, tycker jag. Jag har för övrigt sett Beyond borders ikväll.

Annars har jag varit riktigt aktiv idag. Först tränade jag spinning (utan att svimma!) och styrka. Sen såg jag SOF-kortegen. USA-tema var det visst. Skoj.

Cyklade hem och läste recept, cyklade till Hemköp och inhandlade ingredienser och cyklade hem. Jädra cyklande och det låter som om cykeln brakar ihop snart. Gör den väl också.. bakhjulet är böjt ihop liksom, pakethållaren vriden och så pekade visst framhjulet åt ett annat håll än styret. Och ringklockan har gått sönder såg jag häromdan. Hmm.. nåväl. Jag gjorde en vegopaj, innehållande morötter, röda linser, curry, buljong, sambal oelek och soja. Och ost på, så klart. *mm* Jätteduktig var jag som åt sallad till. Blandsallad med lite rödlök och kiwi i. :)

Kollegor satt och diskuterade tragiska liv med tragiska slut. Och att de hoppades att deras barn inte låter dem förfalla när de blir gamla. Så jag frågade om det är därför man skaffar barn.. jepp, sa de. "Nu började det bli bråttom Ulrika, tick-tack-tick-tack.." Tack, sa jag. Jag längtar inte efter barn. Jag längtar efter någon att göra saker med. Att slippa vara så förbannat ensam jämt. Sådeså.